vill inte gnälla eller verka som jag tycker synd om mig själv. jag behöver bara få det ur mig , för just nu känns det som att jag har ett helt mount everest av problem och saker att tänka på ovanpå mina axlar.

den senaste veckan har varit totalt kaos , känner mig hela tiden ledsen och som att jag i vilken sekund som helst kommer bryta ihop och aldrig resa mig igen.

det värsta är inte att alla tårar som fallit denna veckan kunde fyllt en hel spann. det värsta är att jag blivit så förtvivlad och ledsen och bekymrad att det övergått i irritation och ilska. som förstås gått ut över den jag har närmast i livet. och det ger mig ännu mer ångest , peter har inte gjort något för att förtjäna en massa tjuriga kommentarer eller ett ilsket humör. usch , blir så arg på mig själv..

det är bara det att det är inte alltid så lätt. livet.

att alltid tvingas vara vuxen var lika jobbigt när jag var 16 och flyttade 60 mil för att gå på internatskola på en plats där jag inte kände någon , som det är nu när jag är 21 och har bott i min egen lägenhet i snart två år. för att vara vuxen är att kunna fatta beslut , även om man inte har en blekaste aning om vad som är det "rätta" valet

det är att ta ansvar över sig själv och sitt liv

att i vissa fall ta ansvar och stå upp för andra

att våga stå för saker man säger , gör eller tycker samtidigt som man måste kunna se saker ur olika perspektiv och synvinklar

att kunna erkänna att man har fel

att ha kontroll på sina pengar , att man betalar räkningarna i tid , att man har koll på de fasta utgifterna innan man bestämmer sig för att handla annat osv

att kunna förlåta och inse att life goes on , istället för att vara tjurig över något som egentligen är ganska oviktigt

att kunna se problem och lösa dem

att planera och vara ett steg före , alltifrån såna enkla saker att man på morgonen lägger fram det man ska äta till kvällsmat till att lägga upp en strategi för saker man ska göra den här dagen/veckan/månaden/året

att veta konsekvensen av det man säger eller gör , att man tänker sig för innan

att man ibland är tvungen att göra saker man inte vill eller känner för eller vågar

även om det var helt mitt eget val att flytta ifrån min familj , så skulle jag ljuga om jag sa att det inte kan vara väldigt kämpigt att klara sig helt själv och stå på egna ben. jag älskar min familj och mina föräldrar oerhört mycket , men ibland känns det som att jag inte har några föräldrar... de har ju sitt liv att sköta , jag kan liksom inte ringa dem varenda gång det är något i mitt liv. och dessutom är det inte samma sak att prata på telefon men nästan aldrig se dem.

så det är klart jag saknar att inte ha någon vuxen att komma till , någon som varit vuxen längre än mig som kan ge tröst , uppmuntran och råd. någon som ibland kan ta tag i mina axlar och skaka om mig och säga åt mig att rycka upp mig , att ta tag i det där , kom igen nu. men att lägga över saker på någon annan är inte heller att vara vuxen. så just nu beter jag mig inte alls som en. jag tar inte tag i problemen och hittar en lösning. vissa dagar ger jag bara upp , jag orkar knappt gå upp ur sängen. jag gör knappt något av ovanstående , vilket i sin tur ger mig ännu mer ångest och problem.

det är bara så svårt när man väl fallit. det finns just nu 0% motivation i mig och jag vet inte riktigt hur jag ska resa mig upp igen..